Leika har fått en ny vän, elektrikern. Han klappar och pratar gärna med henne. När hon sitter vid honom och blir omklappad blänger hon surt på mig precis som om hon säger: "Titta här matte, han har tid med mig. Det här är min nya vän."
Det kommer in el i taket.
I väggar.
Massor av eltåtar.
Vilken tur att det inte är jag som skall koppla samman alla dessa då skulle vi bara få mörker. Det märks att vår elektriker har gjort det här förut. Han jobbar på målmedvetet men har ändå tid för lite småprat och skratt.
Köket har fått sig en duvning.
Takfoten har fått tåtar. Nu kan vi bygga igen den, skönt. Vi har redan fått ta bort ett getingbo och vill inte få fler hyresgäster som inte betalar för sig.
Jag skulle åka bort ett par dagar och för att hålla elektrikern med jobb ribbade vi klart det sista i ungdomsskeppet kvällen innan jag åkte.
Även en syll kom hastigt på plats.
Samt den delen av väggen som elektrikern behövde för att dra el.
I min barndom när vi var på landet åkte pappas blåställ på och han ägnade sig åt något av alla sina projekt. Ibland fick även jag vara med och hålla i någon planka. En dag hade jag otur. Han hade köpt en alldeles ny tumstock som jag råkade knäcka. Då drog han in min veckopeng och det sved. För någon månad sedan hade jag sönder min första tumstock sedan 8 års ålder. Hasse halade bara fram en ny och konstaterade att det är en förbrukningsvara samtidigt som han nämnde en siffra på hur många tumstockar som han hade haft sönder sedan vi började bygga huset. Jag fick ingen indragen veckopeng den här gången, skönt. Det här måttbandet kom en vän förbi med en kväll tidigare i veckan som hade hört min berättelse om tumstocken. Det är inte bara Leika som har fått en ny vän utan även jag tack vare husbygget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar